Johan uppfann egen mormyska

Johan Elverstig har ägnat 16 vintrar åt att lära sig pimpla sik. Fisken som får många isfiskare att ge upp är inte alls omöjlig, men det krävs både stil och finess för att man ska bli framgångsrik.

Få, om någon, fisk i svenska vatten kan vara så tjurig som siken när den sätter den sidan till. Visst, på vårvintern strax innan isen går upp kan man hitta sikar som jagar mycket aktivt och till och med hugger på en abborrpirk, men för det mesta är förhållandena de motsatta.

Exakt rätt djup

Först och främst måste man lära sig att hitta var i sjön siken befinner sig. Enkelt sammanfattat kan man säga att den finns i sjöns djupare delar under vintern och mycket grunt på våren. Men det stoppar inte där. När Fiskejournalen ringer upp Johan berättar han om hur någon decimeters skillnad i djup på 12-13 meter kan vara helt avgörande. Om det är 12 meter som djupast på en plats kan siken föredra en helt jämn botten på kanske 11 meter strax intill.

När man hittat platsen där siken uppehåller sig kommer nästa utmaning. Mormyskan måste fiskas på rätt djup. I sjöar med lågt fisketryck kan man få siken att hugga en halvmeter ovanför botten på en lite hetsigare fiskad mormyska, medans det i sjöar där det förekommer fiske efter sik vintertid kan man behöva fiska mormyskan mycket försiktigt bara några centimeter ovanför botten.

Få med siken hela vägen upp

Sikens mun är mycket mjuk. Så mjuk att man som flugfiskare kan ha mängder med hugg utan att veta att det är sik. Gör man mothugg som för en öring sliter man sönder det tunna brosket i underdelen av munnen på siken och kroken släpper. Mormyskor är ju uppochnedvända så de krokar automatisk i överkäken som är betydligt hårdare. Men som allt för många isfiskare fått uppleva så lossnar de största sikarna så gott som alltid när de ska upp genom hålet. Kroken är för liten och sitter långt fram i munnen på siken. När belastningen blir som störst i hålet så lossnar fisken.

Egen mormyska

Johan som är praktiskt lagd insåg att han måste uppfinna sin egen mormyska som krokar siken på rätt sätt. Efter mycket experimenterande skapade han en egen mormyska, eller snarare krok, som skulle visa sig funka perfekt. På högkvalitativa krokar med stort krokgap surrade han koppartråd som han sedan målar eller täcker med färgad epoxi. Kroken häger lodrät och chansen att kroka siken rätt är mycket stor.

Känn hugget

Även när han fiskar på över tio meters djup använder Johan bara en av sina egna mormyskor ”rent” på linan utan blänke eller andra tyngder. Med 0.14-lina och mycket tålamod funkar det utmärkt. Men Johan upplevde att de klassiska mormyskaspönas nappvanare inte signalerade hugget snabbt nog. Han ville känna hugget i handen för att blixtsnabbt kunna göra mothugg. Siken spottar nämligen ut betet otroligt fort om den anar oråd.

Pimpelspö i grafit

Inget av de pimpelspö som Johan testade var tillräckligt känsligt för att han skulle känna hugget på så stora djup som han fiskar på. Han började då experimentera med olika material för att göra dem mer känsliga. När han till slut testade att skära ut handtagen ur massiv grafit var han framme. Grafiten var känslig nog för att kunna förmedla ett mycket försiktigt napp tolv meter ner under isen.

Tillsammans med sonen Gustav spelar Johan in film om jakt och fiske i Hälsingland. Filmerna har många visningar på Youtube och är både underhållande och lärorika.

Här kan du hur Johan och Gustav fiskar sik.