Gunnar Westrin ryter till: Vem bryr sig egentligen om en id?

Författaren och debattören Gunnar Westrin har kämpat för rinnande vatten och dess varelser i hela sitt vuxna liv. Efter SVT-trilogin Fiskarnas Rike så känner han att det är dags att sätta ned foten ytterligare en gång.

Martin Falklinds fantastiska filmer har verkligen visat hur ekonomin har styrt roffartendenserna. Vissa kallar det för ett framåtskridande? Strömmingen, sillen, torsken, gäddan med flera arter håller på att kapsejsa. För att nu inte nämna alla öringbestånd i skogbäckarna som kvaddades när skogen togs bort.
För mig känns det som att vi hela tiden har legat tre steg bakom forskarnas varningar om kapsejsade system. Redan i unga år fick jag lära mig att ”ingenting finns för evigt” och att ekologiska system bygger på att alla nödvändiga organismer finns till.

Det som irriterar är att vi tycks sitta på en piedestal, titta ut över naturen och peka på de arter som inte är ekonomiskt bärbara. Laxen är livsviktig, men vem bryr sig om en stensimpa eller en id? Nu sinar torskbestånden och åtgärder tas till. Så länge som ekonomin har styrt våra förehavanden lät vi roffartendenserna fortgå?
Inte sedan pandemins början har jag kört sträckan Råneå till Kiruna, vilket jag sedermera gjorde under hösten 2021. Det blev en total skräckupplevelse. Skogen? Nya kalytor hade blommat upp under i stort sett hela resan?

De storskaliga skogsavverkningarna har eskalerat. Inte underligt att älgstammen och fiskbestånden sinar. Skogen och vattnet är de enskilt viktigaste förutsättningarna för någorlunda fungerande ekologiska processer, där vi tror oss ha mandatet att bestämma vilka arter som ska leva eller inte.
Något har gått riktigt fel när vi tillåter oss att kvadda olika fiskarters populationer, när vi beviljar milsvida kalavverkningar, massiva slakter av älg, ibland skjutna från helikopter.