Gunnar Westrin ryter till: Vad ska vi egentligen fiska med?

Flugvalet och klimatförändringarna. (En artikelserie om klimatförändringarna, del 3)
I mina tidigare betraktelser över de skenande klimathoten har jag funderat på gäddans plats i tillvaron (januari) och om maskineriet som kapsejsat (februari). Därför kan det vara på sin plats att fundera vad varningarna kan ha för betydelse för oss som gillar att fiska.

Jag började binda mina första flugor redan i mitten på sextiotalet. Flugfisket lockade mig, där en av många anledningar var insekternas liv och leverne. Redan som tolvåring hade jag samlat ihop några fina insektslådor med allehanda småkryp, snyggt monterade med tunna nålar. Dessutom lärde jag mig en hel del om olika insekters livscykler och kläckningsperioder.
Tio år senare hade jag allt klart för mig och gjorde ett högst personligt schema som höll ända fram till mitten på nittiotalet, innan allt spårade ur.
Schemat.

Det jag, efter många studier, kom fram till var ett högst privat schema jag har anammat under stordelen av mina kommande flugfiskeår; Först kläckte bäcksländorna, insekter som ibland till och med kunde krypa upp ur pimpelhålen om eftervintern. Dessa blev aldrig riktigt populära i min värld, eftersom de oftast kläckte i maj, innan sommarfisket riktigt hade kommit igång. Myggen kom innan midsommar och i början på juli exploderade kläckningarna av knott. Mygg och knott är viktigare än vi tror, trots kliande bett. Någon tid därefter kläckte allehanda typer av dagsländor och harkrankar. Minns med förtjusning de gula och bruna sländvarianterna som fanns i min jämtländska öringå. Någon gång i mitten på juli kom de, nattsländorna, klassiskt käk framför allt för harren. Nattsländorna kunde hänga med långt in på hösten, även om antalet minskade succesivt.

Numera kan delar av september vara en alldeles lysande period på fjället. Under den tiden kläcker framför allt pyttesmå dagsländor, med krokstorleker ner mot 16-20. I samma veva kunde myriader av forsknott födas, så pass intensivt att man kunde bli smetig om byxbaken om man satte sig på en belamrad strandsten. Ungefär så har det varit under min livstid. Det var med andra ord ”ganska lätt” för en flugbindare att ta med sig skapligt passande flugkrokar med tanke på tiden. Numera kläcks de flest arterna på tok för tidigt.
Klimatförändringarna med tidigare sommarvärme, instabilare klimat, med bland annat sinande fjällflöden har kraschat ovan skrivna, som förutom fiskars föda också såg till att fågelpopulationerna var intakta och harrvaken många och intensiva.