Gunnar Westrin ryter till: Sluta att skylla på gäddan

Vi lever i en dramatisk tid. Klimatförändringarna har engagerat en hel värld. Här finns hela registret från CO2 till miljödestruktioner. I vårt närmaste kosmos diskuterar vi just nu gäddans intrång på fjällmarkerna och öringens eventuella tillbakagång.

Under den senaste månaden har det kommit minst två dekret om förändringar i fiskars liv och leverne. En utsaga säger att öringen kommer att dra sig tillbaka, en annan att öringpopulationerna kommer att växa till sig? I samma veva kommer också rapporter om gäddans fortsatta intrång på fjälltrakterna. Forskningen tycks vela. Framtidsutsikterna, med ett varmare klimat, går att förnuftsmässigt förutse med kurvor och tabeller, som att rödingen tyvärr kommer att dra sig tillbaka.
Vi kan med säkerhet säga att förändringarna i norra Sverige har blivit allt mer synbara under de senaste åren. Detta gäller framför allt vegetationen, instabilare vattenföring och bortfall av livsnödvändiga insekter.

I skrivande stund har jag fiskat på nordliga Sandåslandet i femtio år. Jag om någon har sett förändringarna, där bland annat björkskogen har intagit förr vitala buskregioner.
På sjuttiotalet gjorde en fiskerikonsulent i Luleå en forskning om gäddans utbredning i norra Lappland, framfört allt i Kiruna kommun. Intressant var att gäddan fanns i stort sett i alla vatten, som sjöar och älvar. Minns också en anteckning om att gäddan dåtiders till och med huserade i Treriksrösets egen sjö Golddajávri. Med den forskningen i ryggen kan påstås att gäddan är en av våra mest spridda fjällfiskar, åtminstone i våra nordligaste kommuner.
Rödingen kommer att ta illa vid sig vid varmare och brunare vatten. Det har vi förstått. Men att skylla rödingens eventuella bortfall på gäddans hungriga framfart är bara för magstarkt.

Öringen en överlevare?
Inom forskarskrået har diskuterats hur vi har det med öringen och vad som framtiden har att erbjuda. En åsikt är att arten kommer att minska, en annan att populationerna kommer att öka?
En del av forskningen bygger på modeller, framtagna långt från aktuella trakter.
På klassiska Sandåslandet norr om Kiruna har öringen dragit sig tillbaka å det allvarligaste. En orsak har varit katastrofhöstar med akut vattenbrist, där fiskäggen efter leken helt enkelt har frusit inne och förstörts. Detta är en allvarlig klimatologisk sanning. Å andra sidan har öringen i vissa större och djupare sjöar i Lappland återhämtat sig på ett dramatiskt sätt.
När jag började fiska på Sandåslandet i början på sjuttiotalet fanns gäddan överallt, i tjärnar, sjöar och i de flesta jokkarna. Undantaget var rödingeldoradot Råstojaure, även om gäddan absolut fanns i närheten.

Siken i ekologin
På den tiden skyllde vi gäddans framfart bland annat på ökade bestånd av sik. Det var en underlig debatt eftersom gäddan äter de flesta fiskarter, som exempelvis harr. På åttiotalet hade vi en hel del sik i den klassiska jokken Tavvaätno, vilket gjorde harrfisket betydligt svårare. Det fanns en gammal sanning som sade att harren drog vidare om siken kom på selen. Så kan det faktiskt vara. Inom fiskebiologin har sagts att harrens två stora fiender är just gäddan och siken. Siken frossar i harrommen på försommaren och gäddan äter harren. Så långt är vi med?