Debatt: Nattsvart förvaltning blir nådastöten för Tanalaxen?

Johan Persson är både en engagerade sportfiskare och vattenvårdsexpert, och bland annat engagerad inom Upplandsstiftelsen. Han är en mycket flitig besökare längs norska Tanaälven, som han beskriver som det viktigaste vattendraget i världen.Tillsammans med advokat Gøran Møller Christiansen skriver han en debatt i Fiskejournalen, där han befarar att Tanalaxen snart kan få nådastöten.

Med sina över 100 mil laxförande älv, inklusive biflöden, är Tana det viktigaste vattendraget i världen, och för oss som återkommer varje år är den också den vackraste älven omgärdad av magi. Världsrekordet på 35,8 kg är självfallet från Tana, en lax som Henrik Henriksen fångade 1928. Vi har tillsammans fiskat i Tana i 38 säsonger och har därmed en mycket god insikt i hur älven har förvaltats. Resultatet är nattsvart. Laxbestånden har kollapsat och fisken är på väg att dö ut. Under 2021 hamnade laxen på den norska rödlistan över hotade arter. Trots detta kräver garnfiskarna i älven sin rätt – här ska det fiskas!

Under 2021 stängdes hela älven för allt fiske. Beslutet grundade sig på solitt forskningsmaterial som förenklat pekade på att för varje lax som tas upp decimeras älven ytterligare vilket i slutändan kommer att resultera i tom älv. Trots detta har norska regeringen skickat ut en remiss där man föreslår att tillåta det som vi ser som huvudorsaken till beståndskollapsen, nämligen garnfiske! Inte nog med det utan man vill ge denna rätt till ett fåtal procent av Tanadalens invånare medan resten av befolkningen stängs ute. När till och med ordföranden i Tana kommun, Helga Pedersen, i en intervju den 11 mars, jublar över detta förslag så lovar det inte gott för kommande generationer.

Håller inte som argument
Grunden för regeringens förslag är att skydda den samiska kulturen. Argumentet håller inte idag när behovet av laxfångst inte har att göra med överlevnad utan endast kan betecknas som ren rekreation. Om förslaget går igenom finns ingen tradition att värna om. Det är verkligen på tiden att inse att vårt ansvar att värna om laxbeståndet också är ett ansvar till kommande generationer. De förtjänar att uppleva det som vi gjort.

Förslaget om ett ”begränsat” och kulturellt betingat garnfiske innebär en risk för att laxbestånden i Tana aldrig hämtar sig i framtiden. Garnfiske är den mest effektiva och den mest destruktiva metoden eftersom den fångar all fisk oavsett storlek, kön och vilken unik del av älven eller biflödena laxen kommer ifrån. Enligt NINA, Norsk institutt for naturforskning, uppnåddes exempelvis endast 9 % av lekbeståndsmålet i biflödet Iesjohka under 2021 och flera andra sidoälvar var i det närmaste fisktomma. Att ett fåtal människor med rätt att använda garn i älven, ibland med fångster på 500-2000 laxar på en säsong och en garnplats, ska kunna få fortsätta är för oss obegripligt. Är det norska och finska regeringens avsikt att överlämna den mäktiga gränsälven i norr helt utan lax till kommande generationer? De kulturbetingade garnmetoderna kommer knappast att glömmas bort om fisket så skulle upphöra i 5-10 år medan laxen återhämtar sig. Om denna kultur anses så viktig kan speciella kulturdagar ordnas, exempelvis genom det nationella laxcentrat som nyligen invigts i Tanadalen. Hela poängen med att lägga laxcentret i Tana är att lära folk de traditionella samiska fiskemetoderna som är knutna till Tana, nämligen drivgarn, kilnot och krokgarn, och detta kan göras utan att sätta ut garnen i älven.

Kanske aldrig återhämtar sig
Den lax man nu önskar ta ut under 2022 kommer i huvudsak från de svaga reproduktionsåren 2012-2014. Att tillåta fiske överhuvudtaget under 2022 riskerar att bestånden kanske aldrig får en möjlighet att återhämta sig. Många minns säkert vad som hände med torsken på de stora bankarna utanför Kanadas och USA:s ostkust. Torsken fiskades ut, men beståndet återhämtade sig aldrig.

Vart har laxen i Tana tagit vägen? Här är vår version:
Tidigare fångade Tana lika mycket lax som alla andra norska laxälvar. Tillsammans! Runt år 2000 var fångsterna stora och överallt i Tanadalen såldes lax. Både sportfiskare och garnfiskare sålde, vanligen svart. Efter några goda år började bestånden vika av neråt.

En ny lokal förvaltning infördes (TF, Tanavassdragets Fiskeforvaltning). Forskningen intensifierades. Måttliga restriktioner på garnfisket gav inte önskad effekt. Kvoter i uttag av lax var det märkligt nog aldrig tal om (vilket Tana nog varit ensam om i Norge). Lägre fångst skylldes i högsta grad på det ökande finska turistfisket. Trots att alla såg vad som skulle ske hände ingenting. Kravet om ”rättigheter” fortsatte däremot, helt utan diskussion om skyldigheter att rädda världens största och viktigaste bestånd av atlantlax. Vart tog stoltheten över att bo i Tanadalen, laxdalgången nummer ett i världen, vägen? Resultatet år 2021 blev en hel sommar utan fiske efter lax i Tana, och detta var inte en sekund försent! Man kunde tro att det skulle finnas en samstämmighet i Tanadalen om att rädda laxen. Men de röster som hördes högst basunerade ut ”forskarna vet inte bäst”, ”forskarna är köpta”, ”älven är full av lax”. Objektiva forskningsrapporter framställdes som konspirationsteorier, alla skyller på alla och några väljer till och med att skylla på gädda och havsöring i älven!
Det finns en huvudorsak till nedgången som är förankrad i objektiv forskning, nämligen överfiske med garn och spö.

Det räcker inte att stänga fisket en säsong när världens sämsta laxförvaltning har orsakat ödeläggelsen i större delen av Tanavattendraget. Det kommer dröja många år innan det går att skörda av ett överskott i älven igen. Tyvärr, och framförallt tyvärr för lokalbefolkningen.
Enda räddningen för framtiden är att inrätta en ny, modern administration. När bestånden bevisligen nått nivåer där fisket kan återupptas och det finns ett överskott av fisk som kan tas upp måste följande införas:

1) En bra start är att inrätta ett nytt förvaltningsorgan för hela Tanavattendraget, i samarbete mellan Norge och Finland, där laxbestånden sätts i främsta rummet, och där man lyssnar på forskarna. Goda exempel på välförvaltade älvar finns det gott om i Norge. Utmärkta exempel är närbelägna Vestre Jakobselv och Syltefjordelva.
2) Kvoter för samtliga fiskare, även samtliga som fiskar med spö, och helst inget garnfiske överhuvudtaget i älven. Tillåts garnfiske måste kvoter sättas.
3) Utvärdering under mitten och slutet av säsongen ger underlag för stängning av hela eller delar av vassdraget vid dålig uppgång. Alternativt kan fiskereglerna ändras med kort varsel, till exempel minskad uttagskvot. Detta kräver snabb inrapportering av samtliga fiskare.
4) Ökad tilltro till forskningen. Dagens ledning i Tanavassdragets Fiskeforvaltning består av vetenskapsförnekare som inte har tilltro till den objektiva forskning som Morten Falkegård, NINA, och hans forskarteam bedriver.
5) För att ge yngre generationer inblick i de kulturella fiskemetoder som tidigare bedrivits skulle det vid ett fåtal dagar, som ett öppet kulturarrangemang för alla som är intresserade av att lära om äldre metoder, kunna ordnas förevisande av gemensamt fiske. Det skulle kunna bli en ”älvens dag” där boende i området kan samlas kring älven, laxen och kulturen.

Den framtida lösningen måste vara en vetenskapsbaserad förvaltning i samarbete mellan den finska och norska staten.
För Tanalaxens bästa.

Johan Persson, vattenvårdsexpert och laxfiskare
Gøran Møller Christiansen, advokat och laxfiskare