Debatt: Det finns plats för oss alla i fjällen

Sverige är ett märkligt land på många sätt, demokrati och lika rätt till ”allt” i vardagen är en ledstjärna. Nu har vi fått Girjasdomen. Var finns demokratin och det sunda förnuftet i den, frågar sig debattören Sivert Öderyd.

Hur kan denna urminneshävd som skapades under ”urminnes” förutsättningar för det samiska folket, som allihop levde med och enbart av renskötsel, nu ha kommit att gälla för ca 10 procent av samerna. Endast för registrerade renskötselföretag, där de stora flertalet har inkomster av ett vanligt Svenssonjobb i gruvor, turism eller annan näring, sida vid sida med övriga svenskar.

Nämnas kan att en ordförande i en av våra samebyar är vd i ett företag med 30-40 anställda som i flera år haft uppdrag åt två av våra största gruvföretag, absolut inget fel i det. Felet är att man bland annat under dom premisserna inte jämställs med övriga svenskar i alla lägen, och kommer troligtvis likt många andra förvärvsarbetande renskötare att åtnjuta Girjasdomen.

Lukrativt turismföretagande

Girjas med 32 renskötselföretag äger också Girjas Adventure som säljer upplevelser i fjällvärlden med bland annat ripjakt. I och med detta vaknar en farhåga att ett lukrativt turismföretagande i kraft av domen kommer att inbjuda till en lavinartad ökning av ett lättare sätt till inkomster utanför renskötseln, som dock får stå för rättigheterna.

Denna svenska affärsverksamhet ingick knappast i överenskommelsen av urminnes hävd. Ökad lukrativ affärsverksamhet skapar i så fall motsättningar i inlandet om övriga blir lidande på grund av domen.

Var finns det demokratiska i att ca 4 600 personer som äger renar och 2 500 av dessa som har ”betydande” inkomst av renskötsel i hela landet (uppgift från Samediggi) kan få förvaltningsrätten för jakt och fiske på över 30 procent av landets yta, när det här är klart? Hur kan släktskapen i det samiska folket raserats och delat upp människor i olika värde, när levebrödet för allihop till största delen intjänas genom vanliga yrken utanför renskötseln?

Att arbeta med renar har en suverän status, vilket inte heller är tidsenligt demokratiskt, en renskötare kan bli turistföretagare, bonde eller gruvarbetare men dessa kan inte bli renskötare.

Vi umgås och träffas i andra sammanhag

Här bor vi alla i samma villakvarter, samma trappuppgångar, har barnen i samma skolor, ägnar oss åt samma aktiviteter, fikar runt samma bord inom sjuk och åldringsvård, serviceyrken, i gruvnäringen både ovan och under jord.

Aldrig har jag hört att de som också har renskötsel vid sidan om, har blivit annorlunda bemötta i vardagen, arbetslivet eller övrigt umgänge, på annat sätt än den alldagliga osämjan och dåliga respekten folk emellan, i allmänhet.

Nu har plötsligt goda grannar hamnat i en situation, där domen ger den ene rätt att förbjuda de vardagligt bekanta, att exempelvis pimpla utanför sin stuga ovan odlingsgränsen som de ägt i flera generationer. Något som till och med kan komma att gälla familjemedlemmar till renskötare, som arbetar utanför renskötseln, alla med livslånga förankringar i området.

Oskäligt vingklippta

Är det vettigt att folk här uppe, som hela livet arbetat inom bland annat ovan nämnda yrken för samhällets bästa, skapat ett friluftsliv som man kan njuta av, efter tio mån om året på 1200-1500 meters djup i dieselavgaser, eller slitet i en underbemannad vård- skolsituation, i dagbrottets dammiga miljö, blir oskäligt vingklippta av Girjasdomen?

Det är skamligt att okunniga människor fått till sig en felaktig exotisk bild av dagens moderna renskötsel, där motoriserade tekniska hjälpmedel underlättar vardagen likt övriga samhället, utan flödande miljötänk på fjällhedarna, för att få det så lönsamt och lättsamt som möjligt.

Att sedan tala om att domen är för att i grund skapa matro för renarna är märkligt. Mat finns överallt på barmark på dessa enorma ytor uppe till fjälls. Att till fots, alls komma i närheten av skygga lättfotade renar är en bedrift och försumbar i störningshänseende. Antalet människor i förhållande till ytorna är mikroskopiska i störningssammanhang.

De fredade områdena har under flera års tid ständigt utökats både på barmark och snö, på renskötarnas begäran, till gagn för näringen. Märkligt är att samma renar söker sig till, och kan samsas med alla ”svenskar” vintertid, för att äta sig mätta när betet är som svårast att nå och behövs allra mest, detta på alla hedar runt om och inom alla samhällen och byar, i hela länet, med all sorts trafik, skoterkörning och andra störningar dygnet runt, till och med runt Luleå – Boden med all flygtrafik över huvudet. Intressant att se om nya näringar utanför renskötseln medför mindre känslighet för störningar ovan odlingsgränsen.

Sympatier från oinsatta

Att rovdjursstammarna är mindre inne i nationalparkerna än utanför är länge känt. Domen lär knappast stärka stammarna, då Svenssons närvaro troligtvis kommer att ytterligare minskas till nationalparksnivå. (Girjasområdet för fiske är redan stoppat för Gällivarekortet). Renföretagandet verkar röra upp sympatier likt vargfrågan, hos människor som inte är berörda. Tråkiga och otidsenliga motsättningar trappas upp av domen, vilket ingen är betjänt av.

Det är verkligen beklagansvärt och en källa till folkligt uppror att: Högsta domstolen göder aktivt människors synsätt för olika människovärde inom rikets gränser år 2020. Idag, då tal om lika värde oavsett kön, ursprung, hudfärg, ekonomisk status, etnisk tillhörighet är en av de viktigaste samhällsfrågorna att ständigt rättfärdiga.

Håll vad ni lovat

De stora vinnarna och de partier som offentligt ifrågasatt det underliga svenska synsättet på människors lika värde i rättigheten och möjligheten att utöva lika arbete i vardagen, invandrarpolitiken och brottsbekämpningen lär binda massvis med väljare till sina led i inlandskommunerna. En tragisk segregation har blivit väckt och fått nytt otidsenligt bränsle, med stöd till och med av HD.

Det positiva som jag hoppas i nuläget, är att Girjas håller vad dom lovat gentemot ortsbefolkning i första hand och övriga medborgare och får bort det oseriösa utländska intrånget i fjällvärlden som affärar med jakt och fiskeresor med ökande antal, vilket staten i dagsläget inte klarade av.

Är vi inte svenskar allihop som är mantalsskrivna inom rikets gränser och ska ha samma rättigheter och skyldigheter? I och med detta kommer dessa ca 2 500 företagare att ha en exklusiv rätt på 30 procent av vårt land. Dessa har en svår tid framför sig, for att lära sig att förhålla sig till övriga 90 procent samer samt till övriga tiotusental medborgare som berörs av domen i sin vardag.

Vi kan trots allt inte bortse ifrån att det är endast 32 ekonomiska företag som processat fram domen som skapat åtskillnad mot både nära och kära. Hoppas att 40-års god sämja, i motionsspåren för mig och övriga Kullebor med hundar på Mellanbyns marker ihop med deras renar fortsätter ograverat. Plats finns för oss alla!

Sivert Öderyd

Koskullskulie