Arne Broman förändrade konsten att meta

I nya numret av Fiskejournalen finns en underbar nostalgiartikel om en av svenskt sportfiskefiskes verkliga grundare, Arne Broman. Artikeln är skriven av en annan legendar, dåvarande chefredaktör på Fiskejournalen, Olof Johansson. Vi bjuder på hela artikeln. Läs och njut!

Arne Broman syntes första gången i Fiskejournalen 1976. Då handlade det om gäddor i småvatten. I fortsättningen hjälpte Arne Sveriges fiskare att upptäcka resten av fiskfaunan.

TEXT: OLOF JOHANSSON FOTO: ARKIV

DET OMRÅDE SOM främst intresserade Arne var metet och han skrev under perioden fram till 1990 mer än 60 artiklar om mete. Han läste ivrigt de stora engelska fisketidningarna som Angling Times, Coarse Fisherman och Anglers Mail och brevväxlade flitigt med de stora namnen inom engelskt mete. Arnes första råd till fiskevänner som ville utveckla sitt mete eller till och med skriva om mete var:

– Läs utländska fisketidningar!

Arne öppnade svenska fiskares ögon för de många engelska flötestyper, krokar och sänken som började dyka upp på svenska redskapsdiskar och beskrev noga de många sätt som finns att utforma tacklet för olika situationer. Specialmetoder som trotting, swimfeeder, keep net och swing tip introducerades med smittande entusiasm. Den svenska metarens val av beten hade traditionellt handlat om daggmask eller bröd. Nu fick snabbt bloodworms, maggot, majs och boilies sina genombrott och spelade alla viktiga roller när metarnas intresse vidgades att omfatta allt med fenor, från enorma karpar och malar till sjöarnas och åarnas klenare invånare som stäm och mört. Innan det blev möjligt att köpa levande maggot över disk, beskrevs hur man odlar fluglarver i svinhjärtan. Det lär ha luktat en del från många balkonger! Det gjordes också många artiklar om hur man tillverkar tillbehör som ännu inte fanns hos redskapshandlarna.

När Fiskejournalen erbjöd läsare möjlighet att i varje nummer välja åtta extra sidor om sitt favoritområde, blev Arne självklar redaktör för de specialsidor som hette Spinn-Mete-Pimpel.

Runt Arne Bromans bas i Munka ljungby bildades en kärntrupp av avancerade metare och pimplare som svarade för allt mer imponerande fångster. Flera medlemmar i denna skånska liga, som Jörgen Larsson och Lars Owe Berglund, blev själva finslipade metare som bidrog till utvecklingen av pimpel- och metekonsten. Gruppen kom att bli känd under namnet Balans och den skulle snart få konkurrens från andra hårdsatsande gäng av metare på andra håll i landet.

TYNGSTA FISKEN AV VARJE ART

Intresset för nya former av mete ökade snabbt och det som gjorde det så attraktivt var att Arne introducerade en ny fiskefilosofi som efter engelsk förebild fick namnet specimenfiske. Detta var helt enkelt en annorlunda syn på vad sportfiske går ut på. I princip innebär det att man inriktar sitt fiske efter de största fiskarna av varje art i det vatten där man fiskar. Fiske som matanskaffning är underordnat och alla fiskarter är intressanta. Men mycket snabbt kom det också in ett tävlingsmotiv som handlade om att fånga de största av varje art i Sverige. Arne Broman lanserade tävlingsformen 1978. Den fick namnet Svenska Specimentävlingen. Och nu handlade det inte bara om de traditionella metfiskarterna utan om alla arter utom laxfiskarna och de rena saltvattensfiskarna. Metare runt om i landet samlade sig i team för att för att vara med i tävlingen. Tidiga team som utmärkte sig var Tinca, Rutilus, Karparna och förstås Balans.

Det blev Arnes uppgift att löpande kommentera hur ställningen förändrades under tävlingens gång. Den västskånska dominansen fick snart svåra utmaningar. Ett framgångsrikt lag som vann specimentävlingen flera år i rad var UFF, Upplands Fritidsfiskares Förening, där Håkan Brugård samlat en grupp medlemmar till ett riktigt vasst team. Under de sex år man satsade på tävlingen vann man tre år och kom tvåa tre år. Från småländska östersjökusten kom flera farliga metare som vittjade åarnas och havsvikarnas rika bestånd av braxen, sutare, vimma och id — ofta med fiskar i rekordformat och oftast anmälda av omtalade specimenkungar som Louis Rasmussen och Dan Dellerfjord.

Arne visade ibland själv i praktiskt fiske vägen till storfisken. Till exempel när han avslöjade vilka fina platser för stor abborre man har i västkuståarnas mynningsområden. I Lagans mynning landade han flera grova borrar med ett par över två kilo i topp.

Det kan också nämnas att Arnes bidrag till tidningen inte alla bar hans byline. Som tränad journalist förstod han att spökskriva utan att historien tappade berättarens stil och han satte text på många skickliga fiskares berättelser.

BRETT NATURINTRESSE

Vägen till journalistiken var inte självklar. Arne praktiserade som tonåring för att bli trädgårdsmästare. Samtidigt upptäckte han sin lust och talang som skribent och fick jobb i tidningen Arbetet. Hans många artiklar om fiske och natur noterades på Åhlen och Åkerlunds förlag som behövde en naturkunnig medarbetare för Levande Livet och FIB-aktuellt som innehöll mycket fiske. I Året Runt gjorde Arne tillsammans med tecknaren Charlie Bood en uppskattad serie om djur och fiske. De gjorde också 1976 tillsammans boken Naturens Under. När förlaget 1964 lanserade sin fisketidning Fiskenyheterna i tabloidformat med fjortondagars utgivning fick Arne även hantera den.

1968 bestämde sig Arne med familj att lämna Bonnier och Stockholm för komma närmare naturen och jobba vidare som frilansjournalist. Han bosatte sig i sin barndoms hemtrakter i en gammal kvarnfastighet i Munka Ljungby. En verkligt inspirerande miljö med Rössjöholmsån vid tomtgränsen och en kvarndamm där havsöringarna hoppade på höstarna. Han fann bra avsättning för sina artiklar och hade fasta utrymmen i flera dagstidningar. Arne medverkade även i Svenskt Fiske fram till 1976, då han började skriva för Fiskejournalen.

Man kan få intrycket att Arne Broman var en enkelspårig metefanatiker och tävlingsfiskare. Det är i så fall helt fel. Inte bara var hans intresse för fiske brett, det innefattades i ett djupt intresse för hela naturen. Han skrev många artiklar om blommor och djur i dagstidningar och tidskrifter och höll föredrag och gjorde radioinslag om naturen. Hans intresse för ornitologi resulterade i boken Fåglarna kring Stugan 1989.

SKICKLIG FISKARE

Det är vanligt att fiskeskribenter med tiden känner trötthet att skriva om samma fiskar, metoder och fiskevatten och börjar söka sig längre ut i världen. Arne Broman fiskade på många spännande destinationer när han fick inbjudan att vara med på ett sådant jobb, men det var aldrig något han drömde om. Jag minns en decemberkväll på en husbåt i Cuba efter en dag med tarpon och bonefish. Vi satt där i den mörka tropiknatten med vår gin och tonic och samtalade om dagens upplevelser, då Arne plötsligt suckade och sa:

– Jag längtar hem till pimpelfisket!

Arne och jag fiskade ihop många gånger både i sydliga vatten och hemomkring. Han var skicklig att anpassa metod efter förhållanden, men att mete var han främsta gren fick jag klart för mig när vi en höstdag fiskade i Rolfsåns mynning och Arne drog den ena granna abborren efter den andra medan jag bara fick en havsöring — som dessutom var fredad vid den tidpunkten.

En populär avdelning i Fiskejournalen som Arne startade och som hänger med även i dag är ”Landet Runt”. När Fiskejournalen började producera egna fiskefilmer bidrog Arne även där. Videon där han med hjälp av mästerpimplaren och specimenmetaren Kaj Jonsson visar abborrfiskets finlir och hur Kaj lockar abborrstimmet ända upp till hålet, håller nog än.

Arne fick 1999 Hans Lidmanpriset.

Arne avled i januari 2007, en dag före sin åttioårsdag.

Fiskeböcker av Arne Broman

Känn igen fisken, tillsammans med Rolf Smedman, 1976 Fiska med storfiskare, 1976 Modernt Mete 1, 1979 Spinn, Mete, Pimpel, 1986 Sportfiskarens år, 1989 Fiskeknep, 1992 Öringen i kvarndammen 1993 Fiskesup och jägarkrydda, 1994 Abborrfiske, 1998